Ända sen jag kan komma ihåg har jag aldrig varit rädd för tandläkaren, jag har alltid funnit det ganska behagligt och aldrig haft överdrivit ont…förrän nu.

Det hela började för ungefär ett år sedan då jag, efter att ha upplevt en väldigt smärtsam lagning i en tand flydde från tandläkaren och återfann mig inte där på ett långt tag, jag tyckte helt enkelt att det gjorde för ont för att det skulle vara bra för mitt eget bästa.

En tid gick och allt var bra, tills tanden gjorde uppror och krävde omsorg, jag fick genast ont i tanden och tillslut kunde jag inte ens tugga med min högra sida, jag var tvungen att återfinna mig hos min tandläkare.

Med en extrem plåga i min högra kindtand tog jag mig långsamt fram till min tandläkare, jag stannade för ett ögonblick och såg med fasa på den gråa byggnaden som till och med döden säkerligen undviker, jag klev in genom dörren.

Väl inne slogs jag likt en barrikad av en illaluktande doft som fick mig att backa två steg, det luktade tandläkarklinik.

Jag tog mig långsamt in till väntrummet, hela tiden med fasa i mitt semivakna medvetande och en otäck känsla av kommande plågor.

Efter att ha suttit i det klaustrofobiska väntrummet i tio minuter så kom en äldre tant fram till mig och bad mig följa med henne.

Illmodigt reste jag mig sakta och såg mig runt i rummet, fasade blickar mötte mig när jag krampaktigt tog mig genom korridoren.

Jag äntrade ett rum och i centrum av rummet stod den, stolen.

Det var nu två stycken tandläkare i rummet, och dem bad mig att snällt sätta mig i stolen, och strax hade dem börjat hissa ner ryggstödet, jag darrade.

Proceduren började som så att jag fick gapa enormt medan en utav tandläkarna petade med ett vasst silverfärgat klinisktinstrument i min mun, hon skrapade lite här och där, klagade att jag hade lite tandsten och slutligen frågade hon om jag hade ont någonstans.

Med mycket möda lyckades jag säga till henne att min högra kindtand värkte och genast var hon där och petade, smärtan borrade sig genom mig.

Dem tog röntgenbilder, dem petade och dem drog, och allt gjorde jävligt ont.

Tillslut kom dem fram till slutsatsen att jag kanske hade, som följd av en inflammation under en gammal lagning fått problem med min tandrot, vilket skulle kunna lösas genom en så kallad rotfyllning…

AJ! Jag hade inte en aning om vad rotfyllning var för något vid den tidpunkten, men det lät med all sannolikhet som om det skulle göra ont.

Men för att inte dra ut på den här incidenten allt för mycket väljer jag att korta ner den lite, det var inte själva rotfyllningen som gjorde ont, nej den kändes faktiskt inte, utan det var den lilla lagningen som dem två tandläkarna så korkat utförde på min tand veckan innan som gav mig traumatiska minnen.

Som sagt innan så hade jag ont i min högra kindtand och tandtyrannerna tyckte att jag kanske borde göra en rotfyllning, visst det kan ni väll göra tyckte jag, men det jag inte var beredd på var att dem skulle göra en "simpel" lagning på tanden först, bara för att kolla om den verkligen var öm…

Dem tog inte ens tillräckligt med bedövning, och dem bedövade inte ens på rätt ställen, och jag skrek. Jag har aldrig upplevt sån plåga hos tandläkaren och detta har definitivt gett mig men för livet.

Tandläkarskräck.