Min teori - vem vet?

Jag känner mig trött och eländig. Det är alldeles för mycket, hela tiden, runtomkring. Det springer runt människor och petar mig i ryggen med små käppar; "Spring, spring!". Runt, runt i hamsterhjulet.

Det är de som inte förstår någonting.

Jag skulle inte ha något emot att vara arbetslös, "sysslolös" något år. Det finns så många arbeten, så många sätt att leva. Fler än vad vi tror.

Det är vi själva som begränsar oss.

När jag blir pensionärska kommer jag fortfarande busringa (om nu inte alla har skaffat teleanitor) och försöka klättra i träd, på sköra krumma ben.

Varför ägnar vi så mycket tid åt att jaga runt? Göra reklam för oss själva… Jag har tröttnat på reklam. En äkta otrevlig människa kan ibland vara roligare än en mödosamt trevlig.

Min alldeles egna teori är att lyckan är som en katt. Katter vägrar komma när man kallar på dem, springer efter dem. Sätter man sig däremot på huk vänd åt andra hållet, eller är till synes helt upptagen av någonting annat, kommer de snart mot en självmant.

Något av det bästa jag vet är främlingar. Okända människor som stimulerar min fantasinerv. Att lifta med någon ny person är spännande. Varför är vi så rädda för varandra i det här samhället? Om vi ringer fel ber vi om ursäkt så hemskt mycket och lägger på luren. Jag ringde fel på nyårsafton, väckte en förvirrad gammal man av misstag. Men båda tog sig tid att tala med varandra, önska gott nytt år. Jag har hans telefonnummer nu, och ringer gärna fel igen.

Chattande är en mystisk sysselsättning. Man ägnar tid och lust åt att ta reda på så mycket man kan om en okänd människa. Förmodligen kommer man aldrig ens ses. Inget konstigt med det. Men jag vet inte det minsta om vad min granne lyssnar på för musik eller har för tofflor.

Vi håller antagligen på att bli för avancerade för vårt eget bästa. Vem kan konstruera en dator på egen hand? Inte jag. Vem kan bygga en färja? Inte jag.

Det är flytande berg under våra fötter och så stora avstånd att vi inte ens kan förstå dem omkring oss.

Det fattas en smula ödmjukhet.

sofie nohrstedt